En sommar med solgass, väldoftande  överraskningar och jordloppor…

Så här års går trädgårdslivet in i en ny fas. Trots att hela augusti är en sommarmånad och även veckorna i september brukar vara några av de skönaste att tillbringa i sin trädgård, märker man i hela kroppen, på växtligheten och klimatet att det börjar bli höst. Först kan man känna sig lite uppgiven: hela våren och sommaren har man kämpat med att gödsla, vattna och binda upp sina plantor, men nu så ger de sig ändå. Bladen gulnar, svampangreppen kommer när vädret blir fuktigare, grönsaker skördas och jorden ligger plötsligt lika svart, bar och fuktig som den gjorde i vintras.

Samtidigt är det en av de bästa perioderna. Här på Julita där vi har hundratals äppelträd börjar äppeldoften spridas i parken. De första sorterna har redan mognat: 'Arvidsäpple', 'Gyllenkroks Astrakan' och 'Transparente Blanche'. Dessutom är sommarblomsplanteringarna i herrgårdsparken som allra finast just nu, med pelargoner, daggsalvia, heliotrop och mörkröd ricin som vuxit sig högre än aldrig förr. 

Här i våra trakter har sommaren varit lika varm och torr som vintern var kall och snörik. Vissa dagar har det varit svårt att vara utomhus och vi som jobbar här har desperat letat efter ogräsrensningsjobb i skuggan. Vi har vattnat, vattnat och åter vattnat. Vissa växter har älskat det. Tomaterna har vuxit sig två meter höga med tjuvskott tjocka som prinskorvar, och detta handlar om frilandstomater! Andra växtslag hade föredragit ett svalare klimat. Kållandet har inte sett roligt ut på hela sommaren. Det är visserligen en hel del kålrötter på gång och kålrabbi finns att skörda, men aldrig har jag varit med om så stora angrepp av jordloppor! Bladen är helt söndergnagda av dessa små kryp. Jordloppor brukar vara ett problem framför allt på våren då de äter upp späda nysådda plantor, men i år har de hållit i gång hela sommaren. Ofta är jordlopporna svåra att få syn på eftersom de blixtsnabbt hoppar iväg med sina speciella hoppben, men i år har de varit lätta att studera på nära håll och i stor mängd. Vi hade kunnat prova att sprida aska på bladen och jordytan vilket lopporna inte gillar, men frågan är om det hade hjälpt mot denna invasion. Det är bara att acceptera faktum.

 

Varje år stöter man på växter som man snabbt beslutar sig för att inte odla igen. De som inte alls blev så fina som de såg ut påbilden på fröpåsen, som inte smakade något vidare eller helt enkelt aldrig tog sig. Ofta får man också ett par nya favoriter. Jag har fallit för bladamaranten 'Calaloo Red', en växt som inte egentligen alls var inplanerad i köksträdgården men som fick ersätta bladmyntan som aldrig grodde. Vi sådde den sent i pluggbrätte och planterade ut småplantor i juni. Dessa tog sig snabbt och har med sina rödgröna blad varit mycket dekorativ tillsammans med vit sommarmalva. Bladamaranten går också att äta, men frågan är om den inte gör sig bäst som prydnadsväxt. 

En annan ny favorit är stor blomstertobak Nicotiana alata 'Grandiflora'. Hur kan det komma sig att denna underbara sort inte odlas mer? Jämfört med narcisstobaken Nicotiana sylvestris som man ofta ser i stadsparker och kommunala planteringar, tycker jag 'Grandiflora' från tidigt 1800-tal är klart överlägsen. 'Grandiflora' har blommat från utplanteringen i början av juni och gör det fortfarande rikligt, trots att vi inte klippt bort överblommat eller gett någon särskild skötsel utöver vattning. Den står i en rundel omgiven av blå isop tillsammans med en annan tobaksfavorit: färgväxlartobak, Nicotiana mutabilis. Tidigt på mornarna och på kvällarna när endast vi i trädgårdspersonalen och enstaka gäster från vandrarhemmet promenerar i parken doftar de som allra ljuvligast. Och så var det luktärtorna! De har varit fantastiska. Luften i örtagården har dallrat av hetta och doft från mängder av blommor. De bästa sorterna har varit den gräddvita 'Mrs. Collier' för sin frodighet och växtkraft och 'Franciscus Cupani' för sin kraftfulla luktärtsdoft och sina tvåfärgade blommor.På lördag firar vi Julita gårds siste ägares födelsedag. Artur Bäckström skrev in i sitt testamente att gårdens anställda ska bjudas på kalas varje år den 21 augusti. Det är tack vare Bäckström som Julita idag är ett museum öppet för allmänheten och det kan ju vara värt att fira! Sedan hoppas jag på några soliga veckor till i slutet av augusti – annars står vi här med kilovis med gröna tomater som inte får den där solkyssen de behöver för att bli så där söta och aromatiska som bara egenodlade tomater kan bli.