På spaning efter jätteärten!
Den 1 oktober 2009 besöker vi – maken Jan och jag – Solveig och Tommy Snarf i Andersbo, Bjursås för att se på gamla fina växter efter bl a Rällsjö-Britta. När vi ska åka hem överlämnar Solveig en ärtstängel med ett par mycket stora sockerärter som plockats fram ur garderoben, där de hängts upp på tork. De ska vara något alldeles extra. Se foto.
Solveig har fått ärterna något år innan av Olle Ridelius tillsammans med ett brev, där skrivaren ber att ärtorna ska föras vidare. Jag fick också en kopia av brevet. Olle har genom sjukdom missat att ta hand om sina ärter, men han tror att de här ärterna hör ihop med brevet. Viss förvirring har uppstått.
Solveig kallar ärten ”Jätteärt från Hälsingland” och så fortsätter jag att kalla den vid fortsatt odling i Leksand 2010. Den är mycket kraftig och hög – 2-3 meter – har violetta blommor, rödaktiga bladfästen och så småningom många stora söta och saftiga sockerärter. Goda att äta färska även när ärterna vuxit sig rejält stora. Ärtskidorna blir 3 cm breda och 15-20 cm långa. Bra också kokta och att frysa in.
Fröna blir gråblå med tendens till mörkare prickar och litet skrynkliga och platta. Ärten skulle nog kunna rubriceras som” gråsockerärt”.
Våren 2011 erbjuds jag att testodla en ärt av Agneta Börjeson, då ålderman för ärtskrået i föreningen Sesam, i syfte att bli ”ärtgesäll”. Ärten heter Karlbyheden. Efter Karlsbyheden utanför Sundborn? Den visar sig vara förvillande lik Jätteärten från Hälsingland, men de båda sorterna hålls noga ifrån varandra och observeras.
De båda ärterna, brevet (som beskriver ärten väl) och flera samtal med Solveig och Olle gör att jag vill fortsätta ta reda på mer. Lena Nygårds har inte heller sett ärten förr, men har hört talas om någon liknande, importerad från Frankrike kanske under tidigt 1900-tal. Olle säger i samtal 1 augusti 2011 att ärten också ska ha funnits hos en gammal dam i Grangärde förr.
Under 2012 fortsätter jag odla de båda sorterna parallellt i Leksand. Ser och känner ingen skillnad.
I slutet av juli hälsar Lena Nygårds på i trädgården i Leksand och jätteärten kommer åter på tapeten. Var ligger Råtallsvägen, som brevet var skickat ifrån? Det enda spåret går via Eniro till Ludvika. Det har också tidigare Olle Ridelius föreslagit. Jag ringer upp den person som idag bor på Råtallsvägen 30, Siv Östberg. Vi har ett trevligt samtal, men hon har bara bott i villan 6-7 år. Hon nämner också att Olle R ringt för något år sedan!
Efter någon vecka ringer jag upp igen. Kan hon komma ihåg vem som bodde i huset innan? Vad hette Alida och Efraim, som undertecknat brevet, i efternamn? Är det flera som bott i huset emellan? Hon vet inte. Men så läser jag högt ur brevet om lokförare Bergfält, som gett ärterna till Alida och Efraim under tidiga 40-talet. Hon kommer ihåg att hon i sin ungdom en period gick i skola i Falun och att en av klasskamraterna var dotter till en lokförare Bergfält, troligen i Ludvika! Hon lovar försöka ta reda på mer och fråga gamla grannar. Således ett spår till att ärten kan komma från Ludvika!
Ärtens vandring ger mig ingen ro! Hur ska jag få reda på var lokförare Bergfält bodde? 22 augusti 2012 ringer jag till Thomas Rydin, engagerad i Släktforskarnas hus i Leksand. Jag får rådet att kontakta Trafikverket och få uppgifter ur Banverkets anställningsmatriklar från 40-talet. Arkivcentret kan inte få fram något utan personnummer. Jag får rådet att ringa till biblioteket i Ludvika. Här bör det finnas gamla telefonkataloger från 40-talet. Men nej, slängda vid flytt. Kanske finns något om lokförare i boken Järnvägsminnen 1952, men boken återfinns inte ens i magasinet.
Då kommer jag på att ringa till Ludvika församling. Kanske spår efter både lokförare Bergfält och Alida och Efraim på Råtallsvägen? Men kyrkan har numera inga personhandlingar äldre än 1992. Jag får rådet att kontakta landsarkivet i Uppsala.
Efter en stund ringer jag upp församlingen igen. Finns lokförare Bergfält på listan över begravda? Och där blir det napp! En lokförare Birger Wilhelm Bergfelt ligger begravd i familjegrav i Ludvika. Född 1890, död 1945, gravsatt 1946. Han kan således ha givit ärterna till Alida och Efraim i Ludvika under de första åren av 40-talet, kanske ett par år innan han dog.
Men vad hette då Alida och Efraim i efternamn? På Ludvika kommun har man inget svar utan hänvisar till Lantmäteriets inskrivningsmyndighet. Här kan man upplysa om att Bror Bertil Fredriksson köpte Råtallsvägen 30 den 15 september 1973, men har inga äldre uppgifter. Brevet från Alida och Efraim, där de vill bevara ärterna, är daterat 1 maj 1972. Det tycks rimligt att de då var på väg att sälja sitt hus.
Lantmäteriet ger mig rådet att ringa till Riksarkivet i Härnösand för att få tag i äldre uppgifter och jag får också ett dnr. Vilket inte hjälper. Efter ett par timmar i telefonkö hos både Riksarkivet och Lantmäteriet 23 augusti har jag en fastighetsbeteckning på Råtallsvägen 30 och gör en beställning på vem som ägde huset före 1973. Väntetid på svar är ca 2 veckor!
Redan efter ett par timmar ringer det från Riksarkivet med önskemål om kompletterande uppgifter. Vid samtalet får jag veta att Gustav Efraim Andersson beviljades lagfart för Råtallsvägen 30 år 1957 och att han i sin tur sålde fastigheten 1973!
Så nu vet vi att Alida och Efraim Andersson på Råtallsvägen 30 i Ludvika skrev brevet med önskemål om att ärten skulle bevaras 1 maj 1972, att de sålde huset 1973 och att de fått ärten från lokförare Birger Wilhelm Bergfelt i Ludvika före 1945.
Den 24 augusti bekräftar Siv Östberg i ett mail att Alidas och Efraims efternamn var Andersson. Hon har också fått reda på att de sålde huset till en släkting 1973 och berättar att det numera bara finns bärbuskar och träd kvar i trädgården.
När Agneta Börjeson fått dessa anteckningar tror hon sig ana att ärten kan vara gammal och av franskt ursprung, från 1800-talet eller ännu tidigare, Carouby de Maussane från Avignon. Via Google hittar jag en egenartad jättelik sockerärt, Carouby de Maussane, Pisum sativum v. macrocarpon. Den har stora likheter, men också skillnader som att hos den franska sitter ärtskidorna i par (inte konsekvent i par hos den svenska), blommorna slår inte ut helt (det gör det på den svenska), smaken ska ha en viss beskhet (den svenska är mycket mild och söt).
Vid besök i Bergianska trädgårdens köksavdelning 30 augusti hittar jag Carouby de Mausanne, inköpt 2009 hos den sedan 1943 etablerade fröfirman Graines Baumaux i Nancy. Den finns dock inte med i årets ärtlista. Vid samtal med trädgårdsmästare Kaile Maide står det klart att just denna ärt är så speciell att det borde finnas en gemensam nämnare. Smakar och fotograferar.
Carouby de Maussane finns registrerad på EUs sortlista.
För att göra en lång historia litet kortare – under hösten 2012 händer följande: Tillsammans med Agneta Börjeson, Lena Nygårds och NordGen kommer vi fram till att Jätteärten från Hälsingland och Karlbyheden är identiska och ger den namnet Lokförare Bergfälts jätteärt. Ärten är nu registrerad och beskriven hos Fröuppropet och NordGen och finns självklart också i Sesams register. Lena Nygårds skriver också om den i boken Klint Karin kålrot och mor Kristins böna – om Fröuppropets kulturarv.
Somrarna 2012-2013 uppförökar jag sorten för NordGens räkning och parallellodlar i år också liknande ärter som Gigante Svizzero, Engelsk sabel och tre Carouby de Maussanne från Runåbergs, Impecta och Graines Baumaux. Alla hade olikheter.
Lokförare Bergfälts jätteärt är helt klart högst med upp mot 300 cm, har stora eleganta rödvioletta helt utslagna blommor, ljusgrönt bladverk, rödaktiga stänglar, men har något vekare klängen än övriga. Ärtbaljorna är tidigast av de testade sorterna och blommor och baljor fortsätter, men i litet mindre omfattning, att utvecklas långt in på hösten.
Med hjälp av NordGen, som funnit jätteärten särskiljbar, mycket odlingsvärd och med en egen historia, är den sedan 2013 registrerad som amatörsort på den svenska sortlistan hos Jordbruksverket.
Men berättelsen är inte slut än. Skulle ärten kunna ha sitt ursprung i ´Grå Jätte´, en gråsockerärt som återfinns i fyra svenska frökataloger 1876-1930 eller i ´Grå Jätte Sabel´ som såldes av åtta svenska fröfirmor 1936-1948? De sorterna finns inte kvar. Eller…?
Så hände något oväntat. Våren 2018 började jätteärten, som inte är helt lätt att ta bra frö ifrån, att leva sitt eget liv. Den nådde snabbt kultstatus och på Tradera såldes ärtor för upp till 80 kronor styck. Sanslöst - nästan i klass med den tulpanmani som grasserade på 1600-talet!
Artikeln är hämtad ur boken Gråärter, rovor – och den älskade kålroten.
Agneta Magnusson Kultur 2019
Leksand i mars 2020
Agneta Magnusson,
ålderman för föreningen Sesams ärtskrå
Impecta Fröhandel
